Jag tillverkade min nuvarande favoritdjembe under våren och sommaren 1998 när jag bodde i Värmland. Den är svarvad av svenskt almträ, men huggen de sista 2 cm på insidan." Trummans diameter är 33 cm och den är 60 cm hög. Antalet maskor i ringarna är 27 st och de sitter ett par cm nedanför den övre kanten, som är rejält avrundad. Skinnet är ett rakat afrikanskt getskinn och repet är ett 4 mm försträckt nylonrep. Runt foten av trumman sitter en L-formad gummiprofil fastspikad, och vid spännringen sitter ett axelband gjort av ett 3 meters budobälte. Lyssna gärna på hur trumman låter i en inspelning från 2001.

Många års djembespelande, skinnbytande och trumtillverkande har givit mig olika erfarenheter och idéer som jag ville testa genom att bygga en djembe skräddarsydd efter mina behov.

Storleken skulle dels passa min handstorlek och dels ge den baston jag eftersträvar. Eftersom jag varken har stora händer eller eftersträvar en överdrivet djup bas så har jag gjort en normalstor djembe, dvs 60 cm hög med en diameter på 33 cm. Jag har tidigare haft både mindre (28 cm) och större trummor (40 cm), och kommit fram till att de mindre visserligen är mer lättspelade men saknar den djupa basen jag vill ha, medan de större har haft både för djup bas för min smak och för stor spelyta för mina händer. De större har också lättare att ge lång efterklang med mycket övertoner, vilket jag inte uppskattar alls, fastän många andra gillar det.

Träslaget skulle påverka klangen så lite som möjligt, och då var alm ett givet val. Jag har tidigare gjort flera djembe i ek, som är ett betydligt hårdare träslag och visserligen ger det torra ljud jag önskar, men samtidigt en alltför kall och hård ton för min smak. Mjuka träslag som gran ger tvärtom en alltför mjuk och varm ton för min smak, och det är dessutom inte alla träslag som är så lätt att få sprickfritt som just alm. Lättare träslag har en tendens att vibrera med i bastonen så att den inte blir så distinkt, medan tyngre träslag kan bli alltför jobbiga att bära omkring på om trumman är relativt stor. Eftersom jag ofta står upp och spelar med trumman i axelband ville jag inte använda ett onödigt tungt träslag, även om de tyngsta träslagen brukar ge det bästa ljudet. Att använda afrikanska träslag var inte alls aktuellt etersom jag skulle tillverka djemben i Sverige.

Formen är en egen design, baserad på hur de bästa trummor jag spelat på har sett ut. Tulpanformen som jag kallar den, är vanlig i vissa delar av västafrika och ovanlig i andra. Förutom rundningen in mot midjan så är det förhållandet mellan bredden och höjden på trummans överdel som ska vara harmonisk i akustisk bemärkelse. Jag har bara gått efter minnesbilder och på känsla både när det gäller trumhuvudets och trumfotens mått. I båda fallen är höjden 30 cm, dvs midjan ligger exakt vid halva trummans höjd och har en diameter på 14 cm. Trumfotens öppning nertill är 20 cm. Godstjockleken är ca 2 cm överallt på trumman.

Tillverkningsmetoden var ett enkelt beslut eftersom min dåvarande granne* tillverkade djembetrummor yrkesmässigt med hjälp av en jättestor svarv. Jag hade dessutom gjort mina två djembetrummor av ek på trumbyggarkurser hos honom några år tidigare. Att svarva till en djembe går betydligt fortare än att huggmejsla eller motorsåga till den. Man kan även göra godset betydligt tunnare och på så sätt få fram lätta djembetrummor. Men eftersom jag anser att djembetrummor som har en alltför jämn yta inuti trumhuvudet ger för mycket efterklang och övertoner, valde jag att bara svarva trumhuvudet till tjockleken 4 cm och sedan huggmejsla den sista biten ner till 2 cm. Därmed blev dess insida så ojämn och ogeometrisk som jag kunde önska - och ljudet blev också mycket riktigt det jag eftersträvade: torrt och fylligt!

* Grannen var Ulf Weigel på Bendoula AB i Getmossen, KIL.

Kanten ska vara rejält avrundad för att jag ska trivas med en djembe, så jag såg till att det var tillräcklig godstjocklek upptill för att kunna ge en rundning motsvarande en vanlig femkrona. Det är alltför vanligt med skarpa kanter på djembetrummor, vilket tyvärr gör att man lätt får ont av att spela på dem, i synnerhet som nybörjare. Det sägs visserligen ge ett bättre ljud av dem som förordar det, men jag håller inte med! Naturligtvis är det mycket en fråga om slagteknik, och den teknik jag använder fungerar bättre och blir behagligare på en mer avrundad trumma.

Ringarna ska vara problemfria, dvs de övre ska vara tillräckligt vida för att lätt kunna träs på trumman uppifrån och ge ett tillräckligt mellanrum mot träkroppen för repet, men inte vidare än att man precis kan dra repet utan besvär. En del trummor har för vida ringar, vilket kan påverka ljudet negativt genom den långa skinnkant som bildas, förutom att den även blir onödigt bred. Andra trummor har för trånga ringar som klämmer skinnet mot träet istället för att sträcka det, vilket både försämrar skinnets hållbarhet och försvårar ett skinnbyte. Men det viktigaste med de övre ringarna är ändå att den översta inte är större än den under, för då glider den lätt över kanten på den undre när man spänner trumman. För att vara på den säkra sidan kan man därför göra den översta ringen aningen mindre än den under, vilket jag också gjort på min djembe just för att slippa detta problem.

Skinnet är ett rakat normaltjockt afrikanskt getskinn. Jag har tidigare använt både tunna skinn, som är mer lättspelade och ger ett vassare ljud, och tjocka skinn, som är mer hållbara men mycket krävande att spela på. Tunna skinn passar bäst för nybörjare och tjocka skinn för den som gärna slår hårt och har en väl utvecklad slagteknik. Normala skinntjocklekar fungerar mycket bra för de allra flesta, och ger även det ljud jag föredrar. Att skinnet är rakat från början gör det mycket enklare att montera och det torkar också betydligt fortare än orakade skinn. Den håriga skinnkanten som många djembes har är enbart där av estetiska skäl, även om vissa menar att det även är bättre för händerna att träffa en mjuk skinnkant än en hård järnring innan man har lärt sig en bra slagteknik. Hårfria djembetrummor brukar dessutom vara fria från skadedjur eftersom det inte finns någon hårbotten att gömma sig i och mumsa på.

Repet ska inte töja sig eller vara det minsta elastiskt när man drar i det, så ett försträckt nylonrep är det självklara valet till en djembetrumma. Det finns även andra reptyper som fungerar hyfsat och finns i betydligt fler färgvariationer, men jag prioriterar repets kvalitet framför trummans utseende. Att jag valt tjockleken 4 mm beror på att det är den mest lämpliga för de flesta djembetrummor, och därför även den mest förekommande. 3 mm är för klent och 5 mm är onödigt starkt, men är ofta lämpligt på mycket stora trummor av både monteringstekniska och estetiska skäl.

Trumfoten har fått en L-formad gummilist påspikad nedtill, dels för att inte göra märken i parkettgolv och andra känsliga ytor, och dels för att inte suga åt sig fukt när trumman står på marken utomhus. Det är viktigt att gummilisten är tunn, annars studsar trumman mot golvet när man slår på den.

Träytan har bara slipats jämn och oljats in med vanlig linolja för att bli fukttåligare - utom på de delar som är i kontakt med skinnet, eftersom olja påverkar skinnets egenskaper så att trummans ljud blir lite stummare - vilket jag definitivt vill undvika. Ett inoljat skinn har inte en lika levande ton.


Hur blev då resultatet?

Trumman låter precis som jag eftersträvade: ett torrt och fylligt kantljud utan efterklang eller övertoner, och en fast, distinkt baston.

Här är ett ljudexempel från 2001, då jag just hade skaffat en MD-spelare som jag gjorde inspelningar med under danskurser och i min replokal:

Soli (MP3 / 950 KB / 1 min) Lennart Hallström, djembe / Helene Iliste, bastrummor

De trummor från Mali som jag säljer har just de kvalitéer och egenskaper som jag uppskattar hos min egen djembe, så numera kan jag lika gärna använda dem när jag spelar. Jag är glad över att även kunna erbjuda dem till andra!